I tisdags tvättade jag och Siri alla våra kläder och sysslade med andra nödvändigheter. Tiden gick och snart var det natt, men vi gick inte och lade oss. Fan vet vad vi gjorde, men att sova fanns det bara inte en tanke på. Siri skällde på mig för att jag inte packat när klockan närmade sig tre på morgonen och jag gjorde som jag blev tillsagd. Halv fem hade jag ställt klockan på och halv fyra kom jag på att jag behövde vila lite. Eller sova, men hur det skulle gå, det visste väl redan jag. Siri satt vid datorn och mitt tangentbord är minst sagt inte särskilt diskret så där låg jag och trodde det var krig. Tjugo över fyra bad jag Siri lämna rummet så att jag kunde få sova lite, men det var försent. Där låg jag i tio och visste att jag måste gå upp för att resa på äventyr om just tio minuter. När jag klev upp hittade jag Siri någonstans. Sovandes. Jag väckte!
Vi plockade ihop det sista inklusive matlådorna vi förberett dagen innan. Man vet aldrig riktigt hur lång tid det kan ta att resa till Arvika, men det ska ni få reda på. Ja, efter den här redogörelsen. Så konkade vi saker till pendeltågsstationen och i förbifarten kastade jag mina hemmanycklar i kuvert i min gode vän Magnus brevlåda. Han lovade att vattna blommorna mina för att han är lite som en dröm.
På Stockholm Central köpte vi frukost, mötte Daniel och sprang till vårt försenade tåg. Där somnade Siri och där satt Daniel och slappade. Där satt jag och stirrade. Sen stod vi still för det är så det går när man reser med SJ. Man stannar och så står man still. Olika länge beroende på fall.
Åt lite, pratade ytterst lite tills jag och Siri nådde toppen av trötthet och vi började skratta åt allt det där tråkiga vi kunde komma på att skratta åt. Stackars Daniel, tänket jag sen, men inte då. Fast vad vi skrattade åt var roligt. Absolut roligt och är det fortfarande. Jag saknar Siri. I någon av de skolor hon gått i var en kvinna och berättade om feministiskt... självförsvar eller dylikt, skitsamma. Om jag förstått det rätt så är det ändå skitsamma. "Om en kille kommer fram till dig när du är ute och vill bjuda dig på en drink och du tackar nej och han ändå vill bjuda dig på en drink så betyder det att han inte förstår ditt nej och då måste du säga det med hela kroppen: Nej. Nej, nej, nej, nej, nej. Min kropp är inte ditt tempel." Det är inte meningen att ni läsare ska skratta nu för detta kommer förstås med en koreografi som är något utöver det vanliga. Eller?
I Karlstad bytte vi tåg och snart var vi i Arvika varifrån vi tog taxi till incheckningen. Funktionärerna var dumma i huvudet och sa att incheckningen öppnade 11 och när klockan var 11 sa de att den öppnade 12. Siri sa åt dem att de ljög och de svarade att de inte visste vad klockan var. Apropå? Tänkte jag. Vi traskade ändå bara in på området och när vi konstaterat att vi inte sovit på 28 timmar träffade vi Mick, Johan och Anders och någon karl som sa att här ska ni stå. Sen började vi bygga tält!
Det var underbart roligt eller något. Vi hade ingen öl. När vi skulle plocka ut frysen som vägde runt ett ton var det enda vi trodde att vi hade till vår hjälp en hjulklädd planka som var cirka 50cm². Vi sköt ut frysen över kanten på lastbilen och hade plankan under, såg till att den var så i mitten under frysen som det gick. Haha, jo, bara tanken på det får mig att skratta och jag ska förklara för er varför. Om ni inte förstår så lämnar jag det åt er, för jag är lite av en professor i att förklara saker. Eller?!
När det bara var ett hjul som satt där det skulle hade vi sådan tur var kommit så långt att vi , förvisso med mycket möda och stort besvär, kunde skjuta in frysen på en av pallarna vi lånat av en snäll herre. När vi gjort detta och skulle flytta den fulla kylen kom vi på den strålande att idén vrida bilen, knuffa ut kylen på flaket, backa bilen, sänka flaket, och hålla emot medan någon körde fram bilen. Vi hade väl sparat oss rejält om vi kommit på det en stund innan., men ibland krävs det kanske ett problem för att hitta en lösning.
När vi var klara med tältet och allt vad det innebar drog Siri och jag till lilla campingen för att slå upp vårt tält. Vi skyndade sedan för att möta Anders med bilen i vilken han hade all vår packning och ett extra tält(?). Det slog vi upp på lugna campingen och således hade vi tillräckligt med valmöjligheter, ansåg vi. När det var uppslaget, eller uppslaget och uppslaget, det var mycket behändigt och slog upp sig självt, spatserade vi tillbaka till lilla campingen och lade oss att sova på gräset i skuggan av någon annans tält innan vi återvände till festivalområdet för öl och ribs utanför Extreme Food-tältet.
Vi åt ribbor, drack öl och pratade om ditten och datten och om att vi inte ännu fått tillgång till vatten (rimpoäng!). Efter någon timma drog vi oss alla tillbaka till våra sovplatser, om man anser hela lilla campingen vara vår, för där drog vi runt någon timma och hittade karlar Siri av misstag fotat på Dancing Dingo när vi var där senast. Roligt. Klas hette han och hans goda vänner, varav någon var med på Dancing Dingo, hette Kalle, Christian och Oscar. Några fruntimmer var med där, men vad de hette har jag svårt att minnas. En hette kanske Saga. Ja, kanske. Så sov vi några timmar på lugna campingen innan vi for upp klockan åtta för att duscha och göra vad vi hann innan vi skulle vara på plats vid tältet igen klockan nio.
Och det kommer säkert tiotusentals bilder förr eller senare och det är bara en smärre överdrift! Ni lär få bläddra bakåt för jag lär placera dem i inlägg som de hör till.
Vi plockade ihop det sista inklusive matlådorna vi förberett dagen innan. Man vet aldrig riktigt hur lång tid det kan ta att resa till Arvika, men det ska ni få reda på. Ja, efter den här redogörelsen. Så konkade vi saker till pendeltågsstationen och i förbifarten kastade jag mina hemmanycklar i kuvert i min gode vän Magnus brevlåda. Han lovade att vattna blommorna mina för att han är lite som en dröm.
På Stockholm Central köpte vi frukost, mötte Daniel och sprang till vårt försenade tåg. Där somnade Siri och där satt Daniel och slappade. Där satt jag och stirrade. Sen stod vi still för det är så det går när man reser med SJ. Man stannar och så står man still. Olika länge beroende på fall.
Åt lite, pratade ytterst lite tills jag och Siri nådde toppen av trötthet och vi började skratta åt allt det där tråkiga vi kunde komma på att skratta åt. Stackars Daniel, tänket jag sen, men inte då. Fast vad vi skrattade åt var roligt. Absolut roligt och är det fortfarande. Jag saknar Siri. I någon av de skolor hon gått i var en kvinna och berättade om feministiskt... självförsvar eller dylikt, skitsamma. Om jag förstått det rätt så är det ändå skitsamma. "Om en kille kommer fram till dig när du är ute och vill bjuda dig på en drink och du tackar nej och han ändå vill bjuda dig på en drink så betyder det att han inte förstår ditt nej och då måste du säga det med hela kroppen: Nej. Nej, nej, nej, nej, nej. Min kropp är inte ditt tempel." Det är inte meningen att ni läsare ska skratta nu för detta kommer förstås med en koreografi som är något utöver det vanliga. Eller?
I Karlstad bytte vi tåg och snart var vi i Arvika varifrån vi tog taxi till incheckningen. Funktionärerna var dumma i huvudet och sa att incheckningen öppnade 11 och när klockan var 11 sa de att den öppnade 12. Siri sa åt dem att de ljög och de svarade att de inte visste vad klockan var. Apropå? Tänkte jag. Vi traskade ändå bara in på området och när vi konstaterat att vi inte sovit på 28 timmar träffade vi Mick, Johan och Anders och någon karl som sa att här ska ni stå. Sen började vi bygga tält!
Det var underbart roligt eller något. Vi hade ingen öl. När vi skulle plocka ut frysen som vägde runt ett ton var det enda vi trodde att vi hade till vår hjälp en hjulklädd planka som var cirka 50cm². Vi sköt ut frysen över kanten på lastbilen och hade plankan under, såg till att den var så i mitten under frysen som det gick. Haha, jo, bara tanken på det får mig att skratta och jag ska förklara för er varför. Om ni inte förstår så lämnar jag det åt er, för jag är lite av en professor i att förklara saker. Eller?!
När det bara var ett hjul som satt där det skulle hade vi sådan tur var kommit så långt att vi , förvisso med mycket möda och stort besvär, kunde skjuta in frysen på en av pallarna vi lånat av en snäll herre. När vi gjort detta och skulle flytta den fulla kylen kom vi på den strålande att idén vrida bilen, knuffa ut kylen på flaket, backa bilen, sänka flaket, och hålla emot medan någon körde fram bilen. Vi hade väl sparat oss rejält om vi kommit på det en stund innan., men ibland krävs det kanske ett problem för att hitta en lösning.
När vi var klara med tältet och allt vad det innebar drog Siri och jag till lilla campingen för att slå upp vårt tält. Vi skyndade sedan för att möta Anders med bilen i vilken han hade all vår packning och ett extra tält(?). Det slog vi upp på lugna campingen och således hade vi tillräckligt med valmöjligheter, ansåg vi. När det var uppslaget, eller uppslaget och uppslaget, det var mycket behändigt och slog upp sig självt, spatserade vi tillbaka till lilla campingen och lade oss att sova på gräset i skuggan av någon annans tält innan vi återvände till festivalområdet för öl och ribs utanför Extreme Food-tältet.
Vi åt ribbor, drack öl och pratade om ditten och datten och om att vi inte ännu fått tillgång till vatten (rimpoäng!). Efter någon timma drog vi oss alla tillbaka till våra sovplatser, om man anser hela lilla campingen vara vår, för där drog vi runt någon timma och hittade karlar Siri av misstag fotat på Dancing Dingo när vi var där senast. Roligt. Klas hette han och hans goda vänner, varav någon var med på Dancing Dingo, hette Kalle, Christian och Oscar. Några fruntimmer var med där, men vad de hette har jag svårt att minnas. En hette kanske Saga. Ja, kanske. Så sov vi några timmar på lugna campingen innan vi for upp klockan åtta för att duscha och göra vad vi hann innan vi skulle vara på plats vid tältet igen klockan nio.
Och det kommer säkert tiotusentals bilder förr eller senare och det är bara en smärre överdrift! Ni lär få bläddra bakåt för jag lär placera dem i inlägg som de hör till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar